Nu har jag fått nog.
Tränade som en idiot i sommras, va sjukt stolt över mig själv VARENDADAG!
Sen blev jag sjuk och träningen trappades ner och jag återgick till gamla tragiska vanor. Jag mår ju som bäst när jag får träna tills jag stupar. Det vet jag ju! Varför blev jag latmasken som bara tyckte det räckte med promenader? Jag som är ryttare borde ju veta att man kliver upp på hästen igen efter man ramlat av..

Ursäkta språket, men nu jäklar ska jag ta tag i mig själv igen. Det enda onyttiga som kommer passera strupen är alkohol (det är för trevligt för att avstå)