älskade familj

klockan är mycket och jag kan inte sova. Kan bero på min hosta och saknad av Peppe och Robin.

När det gäller våra älskade djur är jag den blödigaste människan som finns. Jag gråter när jag ser ett djur lida och jag gråter när jag läser någonting tragiskt och när jag tänker tillbaka på de underbara familjemedlemmarna som fått lämna denna värld. När jag tänker tillbaka till Bhea och hennes tragiska livmodersinflammation tåras ögonen. Allt som gör ont på våra kära djur gör ont i mig med.

När vi skaffar ett djur, en familjemedlem, så vet vi att dagen då de vandrar vidare kommer komma..på ett eller annat sätt. Om dagen är kommen och vi är tvungen att bestämma att de ska få sommna in så vet vi att det är det bästa för djuret men det gör lika ont i hjärtat varenda gång. Tanken att vi aldrig mer kommer att få vara med denna underbara individ är otänkbar. Att sörja är inte själviskt, bara männskligt. Och att vi har möjligheten att rädda våra djur från onödigt lidande bör vi värdesätta högt.

En väldigt speciell ponny jag hade, Benji Boy, fick avlivas i vårat hem.
En morgon väckte mamma mig och sa att Benji blödde näsblod. Han leddes in till stallet och där stod han med hängande huvud och blodet droppade ner i det ljusa spånet.
Jag stod i boxen med en blå glassbytta för att han inte skulle behöva stå i sitt eget blod. Han strök sin mule mot boxväggarna.
Veterinären kom och lyssnade på hans hjärta, han hade kraftiga blåsljud på hjärtat som även vi fick lyssna på.
Kort därefter började han magra. Ingenting hjälpte och vi återkallade veterinären, vi fick veta att hans hjärta fungerade så pass dåligt att det inte kunde hålla honom vid liv. Vi beslutade då att han skulle få somna in innan det blev värre.
Dagen då han skulle få somna in stod jag med honom i stallgången och försökte göra honom fin, jag putsade honom, knoppade manen men jag hann aldrig knoppa färdigt, veterinären kom tidigare än jag trott. Jag kommer ihåg att jag aldrig kramade honom hejdå, utan strök bara min hand längst med hans gula rygg medans jag gick ut ur stallet. Jag vill fortfarande ge honom en farvälkram.
Jag var liten och jag villa inte se honom avlivas. Jag åkte iväg med min mamma. Någonting jag ångrar starkt än idag.
Pappa ledde ut Benji till hagen och veterinären gav honom sprutan.
Benji fick somna in på en plats han älskade mest, på en lugn trygg plats, i det gröna gräser, en blå himmel och med min pappa som tog farväl av honom.
Nu ligger han i hästarnas hage, på en liten kulle.
Älskade Benji som jag fick allt för lite tid med.

Tack alla underbara älskade djur för vi tagit del av era liv, ingen mämnd-ingen glömd.

Kommentarer
Postat av: Gårdsbacken

Hej Rebecca!

Här är en blödig person till...

Tårarna rann nerför mina kinder när jag läste om din älskade Benji Boy...

Rörande.



Kramar från Paula

2010-03-07 @ 18:20:47
Postat av: Ingrid

Fin sida och vilken talang du har att teckna/måla Rebecca. Jag önskar dig all lycka!



Hälsningar Robins gammelmoster!

2010-03-21 @ 22:07:53

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0